Väntan
Tystnaden
ekade i det nattsvarta rummet. Han vände på huvudet och tittade spänt på
väckarklockan. De förbaskade minutvisarna hade bara traskat fem korta steg. Han
tvingade sig att sluta ögonen igen och försöka glida in i drömmens värld.
Pulsen slog som en envis hackspett mot trumhinnorna i hans huvud. Han sneglade
på klockan igen. 04:37 stirrade honom trotsigt i ögonen. Vad var det? Han
tyckte att han hörde något utanför fönstret. På mindre än sju sekunder hade han
fått på sig tofflorna och rusat ut ur rummet och ut på gården. Ett kompakt
mörker mötte honom. Snön var kall mot de bara benen och han huttrade till. Det
tog en stund innan ögonen vant sig vid mörkret och han såg tallriken. Den var
orörd! Besvikelsen var stor och han släntrade tillbaka in i det tysta huset.
När skulle Han komma? Blandade känslor svämmade upp inom honom och han visste
inte om det var förväntan eller bitterhet han kände.
Ingen idé att krypa ner i den lockande
sängen igen. Han drog på sig de rena byxorna och dagen till ära en nystruken skjorta. Egentligen avskydde han att ha skjorta på sig. Tant Signe hade sett så
glad ut när hon kom in med skjortan igår. Han hade inte hjärta att säga nej. Tyst
smög han in i köket och gjorde en skinksmörgås. Det fanns gröt kvar som han värmde
i mikron. Mandeln låg i den orörda tallriken ute på verandan. Pirret i magen
kom tillbaka. Självklart hade Han mycket att göra en dag som denna. Han skulle
säkert komma i kväll!
Hela dagen hade han väntat och längtat.
Väntat och längtat som han gjort många gånger förut. Väntat på att Han skulle
komma. Längtat efter att Han skulle knacka på dörren. Väntat på att Han skulle
sitta på pallen framför den öppna spisen. Längtat efter att Han skulle dela ut
paketen som låg i säcken. Flera gånger under dagen hade han gjort sig ärenden
in i finrummet. Han hade smugit sig fram till vardagsrumsfönstret och spanat ut
över sjön. Snön låg som ett fluffigt täcke över den tjocka isen. När vinden blåste
in dansade snöälvorna över isen och försvann bort mot det frusna sundet.
Människor och fä kunde utan problem ta sig fram över sjön. Spark var inget bra
alternativ, men släde fungerade perfekt! Varje gång hade förväntan varit lika
stor och varje gång hade besvikelsen varit lika svidande.
Maten och kaffet hade förtärts i den
stora matsalen där alla 24 gäster hade fått plats utan problem. Den nymanglade
linneduken prydde bordet och levande ljus kastade skuggor på väggarna. När den
gamla moraklockan slog åtta slag samlades hela släkten i det stora finrummet.
Alla barnen rusade fram till det stora fönstret. Så hade barnen alltid gjort,
så länge han kunde minnas. Alla barnen kände samma förväntan och alla barnen
försökte dölja sin otålighet. De stod som fastklistrade vid fönstret och deras
glittrande ögon stirrade spänt ut i mörkret. En kväll som denna var mörkret
inte skrämmande utan lockade med att uppfylla alla förväntningar och
önskningar. När farbror Torsten tog på sig rocken och ursäktade sig att
tidningen måste inhandlas, steg spänningen ytterligare i rummet. Under åren som
gått visste alla att det strax var dags. När farbror Torsten hade försvunnit ut
genom ytterdörren skulle Han snart vara här.
Jag tyckte faktiskt synd om farbror
Torsten som aldrig var hemma och fick träffa Honom. Jag kände hur pulsen steg
igen. Mina kinder hettade och blodet rusade runt i mitt huvud. Snart skulle jag
inte orka så mycket mer. Han måste komma snart! Lilla Alice vände sig mot mig
och när våra blickar mötte sprack vi båda upp i ett stort gemensamt leende. Vi
behövde inget säga, vi tänkte samma sak. Det visste jag! Jag kunde inte sluta
le. Känslan när man står där vid fönstret och blickar ut över sjön går inte att
beskriva. Varje år är det exakt samma känslor som rusar genom kroppen. Så kände
jag hur lilla Alice drog i min skjortärm och viskade ”Morfar, morfar, där är
han!”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar