tisdag 30 december 2014
Lyrik - Ulrika
Åtta och tretti, lektionen ska börja
Trötta elever, flera tomma platser
Grått och trist väder, regn, is och sörja
Fonem, morfem, meningar och satser
Kepsar på svaj och mobiler som låter
Fötter på bänkar, förlorade papper
Lärarens tanke: Ska vara tapper
Stoj, skrik och bråk - Läraren gråter
Klockan ringer och drömmen tonar bort
Allting rättat och planeringen är gjord
Lärare är allt en underbar sort
Med kunskap, humor och trollstav i hand
Stort tålamod, kärlek och vänliga ord
Leds klassen säkert till vishetens land
Ulrika
Trötta elever, flera tomma platser
Grått och trist väder, regn, is och sörja
Fonem, morfem, meningar och satser
Kepsar på svaj och mobiler som låter
Fötter på bänkar, förlorade papper
Lärarens tanke: Ska vara tapper
Stoj, skrik och bråk - Läraren gråter
Klockan ringer och drömmen tonar bort
Allting rättat och planeringen är gjord
Lärare är allt en underbar sort
Med kunskap, humor och trollstav i hand
Stort tålamod, kärlek och vänliga ord
Leds klassen säkert till vishetens land
Ulrika
Prosatext - Ulrika
”Kom, mamma! Jag vill
visa dig något.”
Tobias började småspringa
i regnet. Susanne släppte loss Tango och den svarta labradoren rusade efter
hennes son in i skogen.
Trots att de hade bott i
huset i snart ett halvår hade Susanne aldrig gått den här vägen. Tango var en
envis hund och de höll sig oftast till samma runda. De höga träden gav ett
visst skydd mot regnet, men Susanne kände ändå att vattendropparna letade sig
in innanför kragen och ner längs ryggen. Hon förbannade att hon hade glömt att
sätta på sig regnstället. Det fick bli en kort promenad idag.
Tobias och Tango var
redan utom synhåll, men hon kunde se att något rött skymtade mellan träden. Hon
tog sikte på det som såg ut som ett hus.
”Tobias!”
Inget svar, men hon hörde
Tango skälla frenetiskt. Susanne ökade på stegen, men det var inte lätt att ta
sig fram bland stenar och hal mossa.
”Tobias!”
Fortfarande inget svar.
Det knöt sig i magen på henne. Varför svarade inte ungen? Och varför skällde
Tango så? Susanne ökade farten ännu mer och nu kunde hon se att huset i själva
verket var en övergiven bilverkstad.
”Tobias! Tango!”
Hunden dök upp bakom
hörnet, fortfarande skällandes, men ingen Tobias. Susanne darrade i hela
kroppen. Vad hade hänt? Var skulle hon börja leta?
”Tango. Sök Tobias!”
Hunden vände och rusade
bort mot det som en gång måste ha varit kontoret. Vilken tur att vi gick den
där kursen i spårning, hann Susanne tänka medan hon sprang efter Tango. Dörren
till kontoret var borta och det var ganska mörkt därinne. Inte mycket dagsljus
sipprade in genom de små fönstren. Labradoren stod längst in i hörnet och
Susanne kunde se att det låg någon på golvet.
Regnet upphörde och från
ett träd i närheten hördes en fågel, men det var en annorlunda fågelsång. Som en
flöjt i de dovaste toner. Sången lockade till sig ett rådjur, med den vackraste
päls man kan tänka sig. Längs ryggen löpte de bronsfärgade stråna i en rak
linje från hals till svanstipp och klövarna var som doppade i den vitaste snö.
Huvudet hölls högt och den ståtliga kronan vittnade om ett långt och segerrikt
liv. Fågelsången upphörde plötsligt och det började regna igen. Råbocken såg
sig omkring och försvann sedan in bland träden.
Jag skrek högt och det
fick glaset i rutorna att skallra. Hunden gnydde och tassade med svansen mellan
benen fram till mina fötter. Jag klappade den våta pälsen och försökte få mina
egna andetag att återgå till vanligt tempo. Med nerverna fortfarande på
helspänn närmade jag mig personen på golvet. Tango smög efter som om han
förstod att det nu gällde att vara försiktig.
Plötsligt halkade jag på
något och benen slogs undan. Jag fäktade med armarna i ett försök att hitta
något att ta tag i, men kontoret var tomt på allt utom ett skåp längs väggen,
så jag hamnade på golvet. Mina händer blev kletiga av något och skräcken grep
ännu hårdare om mig. Blod? Tårarna trängde fram och hela min kropp fylldes av
förtvivlan. Tobias.
Jag grät och snörvlade
och försökte förtvivlat torka bort tårarna ur ögonen. Hela ansiktet blev
klibbigt och det luktade konstigt. Som… Som motorolja. Sakta började skräcken
släppa och mina sinnen återkomma. Tango skällde igen och jag kände hans svans
slå mot min arm.
”Mamma. Jag halkade på
något och slog mig i huvudet.”
Förklarande text - Ulrika
Golfklubba - Utseeende och funktion
Klubbhuvud Skaft Grepp
Golfklubban består av ett
klubbhuvud, ett skaft och ett grepp. Det finns olika sorters klubbor –
järnklubba, träklubba, driver, wedge, hybrid och putter – och de har olika funktion. Förutom rent
utseendemässigt skiljer sig klubborna åt vad gäller vinkeln på klubbhuvudet. En
träklubba har oftast lägre vinkel än en järnklubba. En wedge har en vinkel
mellan 56 och 64 grader. En putter har alltid 90 graders vinkel på
klubbhuvudet.
Putter Wedge Hybrid
Anledningen till att man
har olika vinkel på klubborna är att det påverkar deras funktion. Ju högre
vinkel desto högre bollbana, men kortare. Driver används för att slå långa slag.
De är bäst vid utslag. Om man hamnar i en sandbunker är den bästa klubban en
wedge, därför att vinkeln på klubbhuvudet gör att bollen går högt upp i luften
när man slår, men inte så långt. Bara så att man tar sig ur bunkern. När man
börjar närma sig green behöver man inte i första hand kunna slå långt utan det
ställs större krav på precision. Då lämpar sig en wedge bättre. På green vill
man att bollen bara ska rulla mot hål längs marken och därför har en putter 90
graders vinkel.
Golfklubbans skaft är
idag gjort av stål, grafit, titan eller aluminium. Greppet är tillverkat av
gummi.
Dikt (Anette)
Världens bästa jobb
Huvudet spränger
axlar värker
skriva planer, rätta prov
glöm inte allas olika behov
Borde, borde
Söndagsångest sprids i huset
Egna barn,
skolans elever
Slapparkväll
Trött, trött
Klassrummet fylls
Trötta ansikten ler
ny vecka
nya uppgifter
Hjälp, hjälp
Förstår inte, förklara
Spännande, intressant
Jaha, förstås
Finns det mera?
Utan dig, fröken
kan jag inte
Tack, tack
Prosatext (Anette)
En dag, som ingen annan
Harry stirrade ut genom
fönstret. Storstadens lampor flimrade förbi i ögonvrån. Han tittade utan att
se. Huvudet dunkade i takt med dunket från rälsen. Han förbannade sig själv. Varför
kunde han aldrig låta bli den där sista ölen eller den där sista whiskeyn?
Livet hade varit så mycket enklare om han hade kunnat ta bilen, nu fick han ta
pendeln. Han som hatade att åka kollektivt.
Gun Berg hade ringt och
väckt honom. Någon hade hittat en död kropp i en övergiven trädgård ute i Sibbarp.
Nu var han på väg in till stationen där hans kollega redan väntade på honom.
Egentligen hade han hellre åkt ut till brottsplatsen på egen hand, men chefen
hade förbjudit ensamarbete. Han gillade
att jobba ensam, ingen som talade om för honom hur han skulle bete sig, vad som
var passande och vad som stod i regelboken. Han var bra på att klara upp brott,
det visste han, men han ville göra det på sitt sätt.
En medelålders kvinna
stod och pratade med ett par kollegor när Harry och Stefan kom fram till ödehuset.
Det måste vara hon som rapporterat in fyndet. Harry skulle själv prata med
henne så småningom, men först ville han se brottsplatsen. En polisassistent
pekade bortåt skogen. Det var länge sedan någon bott i den här fastigheten,
trädgården var orörd sedan flera decennier. Trädens grenar bildade en tät mur i
den bortre änden. Det var nästan omöjligt att se vad som fanns där bakom. Allt
han såg var ett regntungt grenverk sammanvävt av tät grågrön mossa. Spindlarna,
som verkade stortrivas här, hade byggt de vackraste spindelväv man kan tänka
sig. Mönstren bildade fantastiska konstverk som bredde ut sig meter efter meter.
Ju mer man tittade desto mer såg man. Vattendroppar hängde som pärlor ner från
de tunna trådarna. Var det vattendroppar som speglade sig eller var det ett par
djurögon som skymtade där bakom? Tystnaden var nästan öronbedövande. Långsamt
närmade sig Harry. Det enda han hörde var den egna andhämtningen. Kunde denna
sagolika plats verkligen vara platsen för ett brott? Han ville inte förstöra spindlarnas
konstverk men någonting lockade på andra sidan. De intensivt bruna djurögonen
såg bedjande på honom. De dallrande asplöven viskade och tvingade honom framåt
in genom det trånga buskaget.
Där bakom ett
klippblock såg jag ett par bleka ben sticka fram. Min instinkt sa mig att tiden
var knapp. Snabbt forcerade jag genom täta buskar och träd. Marken var lurig
här, en massa vassa mossbeklädda stenblock. Det var lätt att trampa fel, vricka
sig eller i värsta fall fastna mellan stenarna. Jag var ju inte ungdomen själv
längre och de extra kilona gjorde mig klumpig, inte alls som förr då jag var
vältränad och smidig som en vessla. Idag var det svårt att tro att han i sina
unga år tävlat i friidrott, faktiskt en av de bästa juniorerna i Sverige. Men
nu var det verkligen inte läge att drömma sig bort. Jag skakade av mig tankarna
och fokuserade på de nakna benen. Rörde sig inte den vänstra foten? Nej, det
måste vara inbillning. Snart är jag framme. Det borde räcka med ett par steg
till. Till min stora förvåning fick jag se ett par rädda ögon som stirrade på
mig.
Det här var sannerligen
inte den typ av brottsplats jag hade vant mig vid genom åren. Jag tillkallas
numera endast till de grövsta fallen i hela Skåne. Fall som ingen annan vill ta
i. De senaste årens lemlästade blodiga kroppar och möten med brottslingar i den understa av världar har tyvärr gjort
mig ganska avtrubbad. Eller var det det allt större alkoholintaget som gjort
honom så kall?
Med viss möda lyckas
jag få loss den lilla flickan. Hennes ena arm hade fastnat mellan två mindre
klippblock. När jag äntligen fick upp henne i min famn såg jag hur armen hängde
i en onaturlig ställning och flickan skrek högt av smärtan. Ändå log jag
belåtet inombords, äntligen fick jag bära en levande kropp tillbaka till
världen. Det var längesedan.
Förklarande text (Anette)
Utvecklingssamtal på Lysingskolan
Nu när terminen börjar närma sig sitt slut är det dags att
göra en utvärdering av terminen. Denna utvärdering ska ses som en förberedelse
inför vårens utvecklingssamtal. Först kommer lite information om
utvärderingsprocessen och sedan lite information om utvecklingssamtalet.
Eleverna gör en utvärdering i varje ämne. Mallen för
utvärdering finns på www.lysing.se. Mallen
måste först hämtas hem till elevens konto. En kopia av mallen görs och filen döps
om till elevens namn plus ordet utvärdering. Det är viktigt att filen döps på
ett tydligt sätt eftersom undervisande lärare lätt måste kunna hitta rätt
dokument. Varje lärare får ett dokument från alla sina elever, vilket kan bli
ett par hundra dokument för den enskilda läraren. För att lärarna ska kunna få
tillgång till utvärderingarna måste eleven dela sitt dokument med alla som hen
möter i undervisningen. Om man är inloggad med sitt GAFE-konto (edu.odeshog)
kommer lärarnas adresser upp automatiskt när man börjar skriva deras namn. I
mallen finns ett antal frågor som eleven ska besvara. Det är viktigt att eleven först själv tänker
efter hur den gångna terminen har varit. När eleven är klar kommer hen att ha
ett samtal med sin lärare. Tillsammans diskuterar de den gångna terminen och
tittar lite framåt på den kommande terminen. Om något nytt framkommer under
samtalet får eleven gärna fylla på det i sin utvärdering. Eftersom det är eleven som är huvudpersonen i
elevens egna lärande är det viktigt att
dels medvetandegöra eleven om sin kunskapsutveckling och dels få eleven att
inse att hen har ett eget ansvar för sin skolgång.
För att träna eleven att ta ett större ansvar och för att
eleven ska känna att utvecklingssamtalet är något som är betydelsefullt för
elevens egna utveckling har vi valt att ha elevledda utvecklingssamtal. Eleven
går igenom sin utvärdering, som nu finns i form av en presentation, tillsammans med förälder och mentor. Mentorn
har även fått kommentarer från undervisande lärare där så behövs. I slutet av
samtalet görs en framåtsyftande plan där ett par mål för den kommande terminen
ställs upp. Målen fylls i på den sista sidan av presentationen och ligger till
grund för elevens egen planering av ept-passen (ept=elevplanerad tid).
Argumenterande text (Anette)
Ställ
höga krav på blivande lärare!
De senaste åren har kritiken mot lärarutbildningen
varit hård från många håll. Om skolresultaten ska kunna förbättras i vårt land
måste lärarna vara välutbildade. Flera undersökningar visar att läraren är den
enskilda faktor som har störst betydelse för elevernas kunskapsutveckling.
Lärarutbildare har således ett stort ansvar att se till att de blivande lärarna
har tillräckliga kunskaper för att klara av sitt uppdrag.
Att jobba 100% och studera 50% borde vara omöjligt.
Veckan har ett begränsat antal dagar. Dagarna har ett begränsat antal timmar.
Någonstans tar tiden slut. Att lära sig nya saker är ett tidskrävande arbete.
Man ska inte bara ha tid att läsa all ny kurslitteratur, det ska också finnas
tid för reflektion så att de nya kunskaperna verkligen blir en del av den
studerande, inte bara ett upprapande av andras kunskaper.
Det är just bristen på tid som gör att jag anser att
jag inte borde få godkänt på denna delkurs. Konsekvenserna blir många och
omfattande problem uppstår när tiden inte räcker till.
För det första vet alla som någonsin jobbat i skolan
hur det är att vara lärare i december. Det är långt mer än ett heltidsjobb. Förutom
det vanliga arbetet, ska det nu både sättas betyg och mysas. In i det sista ska
prov rättas och arbetsuppgifter bedömas. Dessutom ska det vara julmys både här
och där. Medan den ena handen är en
myndighetsperson som ska sätta ett rättssäkert betyg ska den andra handen hitta
på julpyssel, tävlingar och andra trevligheter.
För det andra har jag ett uppdrag som facklig
förtroendeman för Lärarnas Riksförbund i kommunen. I normala fall är december
en relativt lugn månad i det fackliga arbetet, men just i år har vi haft många
och långa möten med kommunledningen om ett omorganisationsförslag som vi inte
kan acceptera.
Slutligen är jag även privatperson med familj och
vänner. Jag har en musicerande dotter och går gärna på hennes julkonserter. Jag
har en man som fyllde 50 år i mitten av december, vilket vi firande med en resa
till London. Jag har goda vänner som gärna bjuder på trevliga glöggfester m.m.
Att ovanpå detta lägga studier på halvtid är en
omöjlighet. Var finns tiden för att läsa, reflektera och skriva texter? Att jag
dessutom är en långsamläsare underlättar ju inte precis.
Att under julledigheten stoppa kunskap på samma sätt
som man stoppar julkorv måste vara så långt ifrån den syn på kunskapsutveckling
som lärarutbildare borde stå för.
fredag 19 december 2014
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



