Prosatext (Anette)

En dag, som ingen annan

Harry stirrade ut genom fönstret. Storstadens lampor flimrade förbi i ögonvrån. Han tittade utan att se. Huvudet dunkade i takt med dunket från rälsen. Han förbannade sig själv. Varför kunde han aldrig låta bli den där sista ölen eller den där sista whiskeyn? Livet hade varit så mycket enklare om han hade kunnat ta bilen, nu fick han ta pendeln. Han som hatade att åka kollektivt.

Gun Berg hade ringt och väckt honom. Någon hade hittat en död kropp i en övergiven trädgård ute i Sibbarp. Nu var han på väg in till stationen där hans kollega redan väntade på honom. Egentligen hade han hellre åkt ut till brottsplatsen på egen hand, men chefen hade förbjudit ensamarbete.  Han gillade att jobba ensam, ingen som talade om för honom hur han skulle bete sig, vad som var passande och vad som stod i regelboken. Han var bra på att klara upp brott, det visste han, men han ville göra det på sitt sätt.

En medelålders kvinna stod och pratade med ett par kollegor när Harry och Stefan kom fram till ödehuset. Det måste vara hon som rapporterat in fyndet. Harry skulle själv prata med henne så småningom, men först ville han se brottsplatsen. En polisassistent pekade bortåt skogen. Det var länge sedan någon bott i den här fastigheten, trädgården var orörd sedan flera decennier. Trädens grenar bildade en tät mur i den bortre änden. Det var nästan omöjligt att se vad som fanns där bakom. Allt han såg var ett regntungt grenverk sammanvävt av tät grågrön mossa. Spindlarna, som verkade stortrivas här, hade byggt de vackraste spindelväv man kan tänka sig. Mönstren bildade fantastiska konstverk som bredde ut sig meter efter meter. Ju mer man tittade desto mer såg man. Vattendroppar hängde som pärlor ner från de tunna trådarna. Var det vattendroppar som speglade sig eller var det ett par djurögon som skymtade där bakom? Tystnaden var nästan öronbedövande. Långsamt närmade sig Harry. Det enda han hörde var den egna andhämtningen. Kunde denna sagolika plats verkligen vara platsen för ett brott? Han ville inte förstöra spindlarnas konstverk men någonting lockade på andra sidan. De intensivt bruna djurögonen såg bedjande på honom. De dallrande asplöven viskade och tvingade honom framåt in genom det trånga buskaget.

Där bakom ett klippblock såg jag ett par bleka ben sticka fram. Min instinkt sa mig att tiden var knapp. Snabbt forcerade jag genom täta buskar och träd. Marken var lurig här, en massa vassa mossbeklädda stenblock. Det var lätt att trampa fel, vricka sig eller i värsta fall fastna mellan stenarna. Jag var ju inte ungdomen själv längre och de extra kilona gjorde mig klumpig, inte alls som förr då jag var vältränad och smidig som en vessla. Idag var det svårt att tro att han i sina unga år tävlat i friidrott, faktiskt en av de bästa juniorerna i Sverige. Men nu var det verkligen inte läge att drömma sig bort. Jag skakade av mig tankarna och fokuserade på de nakna benen. Rörde sig inte den vänstra foten? Nej, det måste vara inbillning. Snart är jag framme. Det borde räcka med ett par steg till. Till min stora förvåning fick jag se ett par rädda ögon som stirrade på mig.

Det här var sannerligen inte den typ av brottsplats jag hade vant mig vid genom åren. Jag tillkallas numera endast till de grövsta fallen i hela Skåne. Fall som ingen annan vill ta i. De senaste årens lemlästade blodiga kroppar och möten med brottslingar  i den understa av världar har tyvärr gjort mig ganska avtrubbad. Eller var det det allt större alkoholintaget som gjort honom så kall?

Med viss möda lyckas jag få loss den lilla flickan. Hennes ena arm hade fastnat mellan två mindre klippblock. När jag äntligen fick upp henne i min famn såg jag hur armen hängde i en onaturlig ställning och flickan skrek högt av smärtan. Ändå log jag belåtet inombords, äntligen fick jag bära en levande kropp tillbaka till världen. Det var längesedan.