Prosatext - Ulrika

”Kom, mamma! Jag vill visa dig något.”

Tobias började småspringa i regnet. Susanne släppte loss Tango och den svarta labradoren rusade efter hennes son in i skogen.

Trots att de hade bott i huset i snart ett halvår hade Susanne aldrig gått den här vägen. Tango var en envis hund och de höll sig oftast till samma runda. De höga träden gav ett visst skydd mot regnet, men Susanne kände ändå att vattendropparna letade sig in innanför kragen och ner längs ryggen. Hon förbannade att hon hade glömt att sätta på sig regnstället. Det fick bli en kort promenad idag.

Tobias och Tango var redan utom synhåll, men hon kunde se att något rött skymtade mellan träden. Hon tog sikte på det som såg ut som ett hus.

”Tobias!”

Inget svar, men hon hörde Tango skälla frenetiskt. Susanne ökade på stegen, men det var inte lätt att ta sig fram bland stenar och hal mossa.

”Tobias!”

Fortfarande inget svar. Det knöt sig i magen på henne. Varför svarade inte ungen? Och varför skällde Tango så? Susanne ökade farten ännu mer och nu kunde hon se att huset i själva verket var en övergiven bilverkstad.

”Tobias! Tango!”

Hunden dök upp bakom hörnet, fortfarande skällandes, men ingen Tobias. Susanne darrade i hela kroppen. Vad hade hänt? Var skulle hon börja leta?

”Tango. Sök Tobias!”

Hunden vände och rusade bort mot det som en gång måste ha varit kontoret. Vilken tur att vi gick den där kursen i spårning, hann Susanne tänka medan hon sprang efter Tango. Dörren till kontoret var borta och det var ganska mörkt därinne. Inte mycket dagsljus sipprade in genom de små fönstren. Labradoren stod längst in i hörnet och Susanne kunde se att det låg någon på golvet.

Regnet upphörde och från ett träd i närheten hördes en fågel, men det var en annorlunda fågelsång. Som en flöjt i de dovaste toner. Sången lockade till sig ett rådjur, med den vackraste päls man kan tänka sig. Längs ryggen löpte de bronsfärgade stråna i en rak linje från hals till svanstipp och klövarna var som doppade i den vitaste snö. Huvudet hölls högt och den ståtliga kronan vittnade om ett långt och segerrikt liv. Fågelsången upphörde plötsligt och det började regna igen. Råbocken såg sig omkring och försvann sedan in bland träden.

Jag skrek högt och det fick glaset i rutorna att skallra. Hunden gnydde och tassade med svansen mellan benen fram till mina fötter. Jag klappade den våta pälsen och försökte få mina egna andetag att återgå till vanligt tempo. Med nerverna fortfarande på helspänn närmade jag mig personen på golvet. Tango smög efter som om han förstod att det nu gällde att vara försiktig.

Plötsligt halkade jag på något och benen slogs undan. Jag fäktade med armarna i ett försök att hitta något att ta tag i, men kontoret var tomt på allt utom ett skåp längs väggen, så jag hamnade på golvet. Mina händer blev kletiga av något och skräcken grep ännu hårdare om mig. Blod? Tårarna trängde fram och hela min kropp fylldes av förtvivlan. Tobias.

Jag grät och snörvlade och försökte förtvivlat torka bort tårarna ur ögonen. Hela ansiktet blev klibbigt och det luktade konstigt. Som… Som motorolja. Sakta började skräcken släppa och mina sinnen återkomma. Tango skällde igen och jag kände hans svans slå mot min arm.

”Mamma. Jag halkade på något och slog mig i huvudet.”